Knabstrupperhistorik

KNABSTRUPPERHÄSTEN –
en oredigerad berättelse 2001
Namn: Knabstrupper (-häst och -ponny)
Ursprungsland: Danmark
Mankhöjd: Inga max- eller min-gränser. Ridhästtypen gärna av normal ridhäststorlek, men mellanhästar förekommer ofta.
Användning: Rid-/sporthäst/-ponny. Även körning, lite western. Cirkus!
Antal hästar i Sverige: C:a 120 registrerade. Många fler har importerats tidigare.
C:a 20 ston i avel/år. 7 godkända avelshingstar, varav en är dansk och finns tillgänglig via fryst semin.

Knabstruppern är en dansk ras, med anor från 1800-talets början. Man kan spåra ursprunget till ett enda sto, ”Fläbe-hoppen”. Detta sto reds av en spansk legoofficer som hamnade i dansk fångenskap, och såldes till en slaktare Fläbe. Hon användes i körslor, och även i avel. Hon var tigrerad, och hennes söner kom att föra färgen vidare. Säte för aveln med de prickiga hästarna blev Knabstrup Hovedgård, en storgård på Själland, och därav kom hästarna att kallas knabstrupperhästar.

Man tror att alla tigrerade hästar härstammar från Spanien. Så är ju fallet med den amerikanska appaloosan, som härstammar från de spanska konkvistadorernas hästar, och man kan också härleda den österrikiska norikern, (en ovanlig, ofta tigrerad ras), till spanskt blod. Dock finns det de som betvivlar att Fläbe-hoppen verkligen var spansk, trots att hon reds av en spanjor. Man menar att på den tiden var det otänkbart att en officer skulle ge sig ut i kriget på ett sto, och att det troligen var en senare nödlösning för honom. (Se den danska skriften)

Det finns tyvärr ingen bild på Fläbe-hoppen, så man vet inte vilken typ hon var av, ej heller vilken typ av tigrering hon hade. Hon beskrevs som ”en ädel och vacker häst, zobel-fux med vit man och svans, kraftigt stickelhårig med små vita prickar här och var på kroppen men mest på länden där det också fanns brunröda prickar”. Hennes söner såg i allafall ofta ut så. Hon var alltså inte leopardtecknad, dvs ingen ”Pippi Långstrump”-häst. Det är ju annars den färgen man först tänker på när det gäller knabstrupper.

Det är dock klart att det har funnits tigrerade hästar i Norden långt före Fläbe-hoppen. Ta t ex Ehrelstrahls 1600-tals målning ”Blå tigern”, en tavla med en vacker svart schabraktiger.

Varför kallas egentligen prickiga hästar för tigrerade? Det finns olika teorier. En trolig teori skulle vara att förr visste folk inte skillnad på en tiger och en leopard, det var djur som de bara hört talas om från upptäcktsresande, och därför blev det ”fel”. En nyare teori skulle vara att benämningen härstammar från Spanien, liksom färgen. Jaguar heter på spanska ”tigre”.

Liksom hos de flesta andra hästraser har typen varierat över tiden, beroende på användningsområdet. Om Fläbe-hoppen var av spansk typ, så såg hon troligen närmast ut som en andalusier eller lusitano, eller varför inte en lippizaner. Den typen kallas för ”barock-typ” och det finns de som hävdar att det är den enda riktiga typen även för dagens knabstrupper.

Men i 1800-talets början var det en rejälare draghäst till jordbruket som efterfrågades, och knabstruppern skapades med hjälp, framför allt av den danska fredriksborgshästen. Ju större och tyngre jordbruksredskap som konstruerades, desto kraftigare och starkare hästar behövdes. Det här är en utveckling man kan se hos alla de europeiska halvblodshästarna. Man även om knabstruppern och andra halvblodsraser har varit kraftiga, så var de inga kallblod. Ibland kan man felaktigt läsa i hästböcker att knabstruppern skulle vara kallblodig.

Under decenniernas gång pendlade intresset för prickiga hästar upp och ner. Det fanns perioder då de inte efterfrågades alls, och det blev lite si och så med registrering och härstamningsdokumentation. Vissa linjer kan föras från nutid direkt tillbaka obrutet till Fläbe-hoppen, andra linjer har hack och avbrott.

Några tiotal år in på 1900-talet förändrades hästarnas roll, och de blev mer och mer rid- och sporthästar än dragare. Om man läser gamla halvblodsstamböcker så behöver man inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att hitta uppgifter om hur stona var att köra, men det står inget om ridbarheten. Men det förändrades, och nu är de europeiska halvbloden högt förädlade sporthästar som har föga gemensamt med sina anfäder bara kanske 30 år tillbaka. Man kan heller knappast tala om raser längre, utan det är stamböcker, där man inom varje stambok bestämmer vilka andra stamböcker och individer som ska godkännas för den egna.

Denna utveckling pågår också hos knabstruppern, men arbetet kom igång senare än hos de andra halvblodsraserna. Det innebär att det fortfarande finns en del ”gammalmodiga” drag kvar hos en del individer. Det kan vara att de är lite tyngre än det moderna idealet, eller ha en del ”barocka” drag, som kraftigt ansatt hals och höga benlyft i rörelserna.

Vi får ofta frågan om knabstruppern är en ras eller en färg. Lite både ock, svarar vi. Det är en definierad ras från början, som oftast har en viss färg, men nu kanske man dessutom även kan kalla den en stambok, eftersom vi har flera olika raser vi godtar för inkorsning.

Trots att det är en gammal ras i Danmark, så bildades Knabstrupperforeningen for Danmark så sent som 1971. Man tyckte att det var på tiden att samla ihop och få lite struktur på denna gamla ras. Under årens gång hade knabstrupperhästar använts också i ponnyavel, och det fanns prickiga hästar i alla storlekar. Man beslutade att även en knabstrupperponny skulle finnas officiellt. Eftersom inte dokumentationen alltid varit ordentligt gjord, fanns det många tigrerade hästar med okänd eller ofullständig härstamning, men de flesta av dessa godtogs. Man måste ju börja någonstans, bara typen var varmblod. Det finns fortfarande många hästar i Danmark med kort stam, t om hingstar, men det är ett problem som så att säga försvinner med tiden. Dock tar man fortfarande emot okända tigrerade ston i stamboken. Man har ett system för indelning efter hur många generationer premierade anmödrar stoet har.

Det tvistas lite om hur fort förädlingsarbetet ska gå, och med vilka metoder. Ena sidan tycker att man ska skynda långsamt, och använda de rena knabstrupper man har och använda annat blod sparsamt. Dessa tycker att den gamla ”barock-typen” är den korrekta, och vill inte att knabstruppern ska se ut som vilket halvblod som helst, fast prickigt. De vill värna om de ”ren-avlade” hästarna, dvs hästar som i tredje led har minst 75% knabstrupperhästar (6 av de 8 namnen). De får stöd från knabstrupper-folket i Tyskland, där det finns en stor marknad för udda hästar av barock-typ, t ex andalusier, lusitano, lipizzaner, frieser m fl. Det finns särskilda tävlingar för dessa hästar, och värdet på dem är stort. I Tyskland finns det för övrigt en uppsjö av andra vanliga halvblod för dem som önskar det!

Andra sidan tycker att knabstruppern så snabbt som möjligt ska bli en konkurrenskraftig sporthäst. Lättast är det ju då att använda andra goda halvblod i aveln, och på så sätt ”åka lite snålskjuts” på dessa rasers avelsframsteg. Man menar att avsättningsmöjligheterna är större med denna typ av hästar. I Danmark finns dessutom inte speciella tävlingar för barockhästar. På detta sätt ökar man också storleken på knabstrupperhästarna. De har ofta varit lite mindre än andra ridhästar, inte sällan runt 155 cm. Till viss del beror detta på att man lite för ofta kombinerat ponnyer med stora hästar i aveln. Trots att meningarna är delade, så finns det ingen hätsk strid i föreningen, och samarbetet är gott. De flesta anser att det finns utrymme för båda uppfattningarna.

På senare år har det importerats riktigt små prickiga hästar från Storbritannien, t om av minihöjd, som har godkänts för knabstrupperavel i Danmark. Det finns väl de som ifrågasätter det historiskt riktiga i detta, men visst finns det ett stort intresse för ”små-tigrar”. Men är det knabstrupper?

Det har importerats knabstrupper till Sverige under lång tid. Danmark ligger ju inte långt borta, och hästhandlare har ofta tagit med sig hästar i klump. Eftersom ingen officiell avelsverksamhet har förekommit i Sverige, har inga papper efterfrågats, även om de har funnits. Hästarna, ofta av den lite äldre, lite mindre, kraftiga, viktbärande typen, har inte sällan hamnat på ridskolor. Som den lugna och stabila ras det är, så har det ofta passat väldigt bra.

1990 bildades Svenska Knabstrupperföreningen. Man kan inte beskriva rasens och föreningens historia i Sverige utan att nämna Claes Engerström och Marianne Meldgaard Sörensen. Detta dansk-svenska par bodde och verkade i Danmmark med sitt stuteri Sackum. När de flyttade över gränsen till Sverige, tog de med sig sin knabstrupperverksamhet, och de var med och startade den svenska föreningen. Deras hingst Lurifax Stavsdal SKN 1, godkänd sedan tidigare i Danmark, Blev den första hingst som godkändes i Sverige, och är den som sedan dess använts mest och längst.

I och med en officiell rasförening som anslöts till Svenska Hästavelsförbundet, öppnades hela systemet med premieringar osv för rasen. Problemet med korta härstamningar var dock något man ”ärvde” från moderlandet. För att så småningom kunna få den svenska stamboken godkänd av den danska föreningen så försökte man efterlikna de danska reglerna så långt som möjligt, med vissa modifieringar för att passa svensk praxis. Det innebar att man även i Sverige från början godtog tigrerade ston av okänd stam, förutsatt att de var av varmblodstyp och inte såg ut att bära på otillåtet färganlag (otillåtna färger beskrivs längre ner, samt skälet till att de inte tillåts). Härstamningskraven skärps efterhand, och numera hamnar dessa ston vid nyregistreringar i en bilaga till stamboken. Efter år 2002 är det bara möjligt att registrera okända ”tigrar” i ett korsningsregister. Men eftersom stamboken inte är sluten, så går det att komma upp sig i stambokens avdelningar efter några generationer!

På grund av rasens korta officiella historia, så finns det inga långa rader av bemärkta djur. Ett av de mest kända fanns i Sverige långt innan föreningen bildades. Det gäller Silver King III, en knabstrupperhingst som fick tillstånd att verka i halvblodsaveln på 40- och 50-talen. (Se danska skriften). Det finns därför en hel del tigrerade svenska halvblod även nu, fast ägarna vet ofta inte om det. Oftast blir de tigrerade halvbloden melerade eller med lite snöflingor, och de registreras som stickelhåriga eller t om skimlar!

Vår moderna historia är 90-talet. Vi måste naturligtvis nämna Lurifax Stavsdal SKN 1, den hingst som verkat både mest och längst i Sverige. Han är dessutom godkänd även i Danmark. Han brukar ”typa” sina avkommor tydligt – de flesta ärver hans utstrålning med vackert huvud, lång, välansatt ”hingst”-hals och välliggande bogar. Nämnas bör också Zeb SKN 2, Taijach Lynghöj SKN 3 och ponnyhingsten Sobel SKN 4, som blev de första hingstarna som kunde AB-premieras efter att de genomfört det första officiella bruksprovet i Sverige. (Helt enligt dansk modell). Taijach blev också i sin första årgång far till rasens första, och hittills enda, diplomsto Taihera. Året senare, 1997, blev Taihera rasens första AB-premierade sto, och samma år fick rasen också sitt första A-premierade sto, nämligen Sus af Aagaard. Detta sto är mor till Danmarks bästa knabstrupperhingst, Conetti Lynghöj. Om Conetti skulle det kunna skrivas massor. Han är efter den legendariske oldenburgaren Aleksander (han var far till Inga-May Bylunds svårklassdressyrhäst Aleks bl a) och tävlar också själv dressyr. Han är godkänd med den högsta exteriöra poängen någonsin, och gjorde sitt bruksprov med den högsta poängen någonsin. Att han är 172 cm i mankhöjd gör inte saken sämre, eftersom det finns så många små ston. Fr o m 1998 finns han tillgänglig även i Sverige via fryst semin.

1995 arrangerade föreningen sin första Riksutställning där hästarna även tävlar i hopp och dressyr. 1995 års Best in Show blev ett tigrerat halvblodssto Dina, och hon blev också champion det året.

Som nämnts är knabstruppern en sporthäst/ponny. Den ska ha en ändamålsenlig byggnad för ridning (se standarden), men används också i körning. Både dressyr och hoppning är grenar som passar bra, och nämnas kan att 1997 års danska mästare i ponnyterräng heter Jolly Jumper, en hingst efter Lurifax Stavsdal.

Det finns även knabstrupperhästar som används som voltigehästar. Den äldre, lite kraftigare typen kan passa bra till det, trots att de inte är så stora. Dessutom används knabstrupperhästar ofta som cirkushästar. Det är inte svårt att förstå att ett gäng prickiga hingstar med plymer mm gör succé i manegen! Det verkar också som om knabstruppern har ett eget sinne för clowneri, och verkligen gillar att showa och visa upp sig. Och egentligen måste denna exhibitionistiska egenskap nog också gälla ägaren. Man kan liksom inte vara anonym när man rider en prickig häst!

På senare tid har också en del westernryttare visat intresse för knabstrupperhästar. Där är det väl kombinationen av ett udda utseende, lugnt temperament, lagom storlek och ett rimligt pris som lockar. (Westernraser som quarter och paint och den mån appaloosa finns i Sverige, är ofta rätt dyra).

Tigerfärgen är ett kapitel för sig. Egentligen skulle man nog kunna fylla en hel bok om bara den! Den är nämligen lite av ett mysterium, och trots olika teorier om dess genetik, så är det egentligen ingen som riktigt kan förklara hur nedärvningen sker. Dock är det klart hur själva färganlaget nedärvs, dvs om hästen är tigrerad eller ej, men man kan inte riktigt reda ut hur de olika typerna nedärvs i förhållande till varandra.

Tigeranlaget är dominant, dvs det syns alltid på hästen om den bär det. Den vanliga tigrerade hästen har anlaget bara i enkel uppsättning, (alltså heterozygota) dvs ett tigeranlag och ett anlag för vanlig solid färg, vilken som helst. Det finns också hästar som har fått anlaget i dubbel uppsättning, och är alltså homozygota för anlaget ifråga. Dessa blir vanligen mer eller mindre helt vita, utan många prickar. I aveln ger dessa bara tigrerade avkommor, eftersom alla dess avkommor får ett tigeranlag. Tigerfärgen kan inte renavlas, eftersom man då förlorar prickarna. (Dessutom anses det olämpligt att kombinera två homozygota tigrar, då det finns risk för genetiska defekter). Det innebär att det alltid kommer att födas även helt enfärgade knabstrupperhästar, men dessa är lika mycket knabstrupper för det! Dock godkänner man inte en hingst utan tigeranlag, men ett sto ska inte diskrimineras för detta. Men eftersom hon inte bär på anlaget själv, måste en tigrerad hingst användas till henne vid avel, annars kan det inte bli tigrerade föl. Grundregeln vid knabstrupperavel är att kombinationen ska kunna ge tigrerad avkomma, även om det sedan inte blir det.

De tigrerade hästarna kan se ut på många olika sätt. Det man vanligtvis tänker på först är den leopardtecknade, dvs ”Pippi Långstrump”-hästen. Dessutom är schabraktigern också rätt känd, dvs en färgad häst med vit bak med prickar på. Appaloosarasen har i viss mån lykcats renodla denna färgtyp. Snöflinga betecknar en mörk häst med vita prickar, och melerad är en häst med stickelhår, ibland också med suddiga mörka eller vita prickar. De melerade föds ofta enfärgade, men får mer och mer stickelhår eller prickar allt eftersom. Det är därför en del kan missta sig och tro att det är en skimmel, men det är fel. En variant har s. k minimal färgutbredning. Det innebär kanske bara lite flammig hud kring de naturliga kroppsöppningarna. (Ögon, nos, tarmkrona, skap/juver mm). De melerade tigrarna, samt snöflingorna, föds oftast enfärgade eller med bara lite stickelhår, och får mer vitt och prickar allt eftersom de första åren. Därför kan man missta sig på vilken färg fölen kommer att få, om man inte känner till vilka tecken man ska titta efter. Tigerfärgen breder alltid ut sig uppifrån-bakifrån och framåt, dvs en häst som bara har lite prickar har dem på korset. Det finns ingen tiger som är enfärgad på baken och prickig där fram. En leopardtecknad tiger kan födas med mörk hals, fast den senare ljusnar och blir prickig som resten av kroppen. Huden under brukar dock förbli mörk, till skillnad från huden på ryggen och baken, som är rosa. Det syns tydligt när man tvättar hästen!